Hoppa till sidans innehåll

Historik


Erland Lithner berättar om Ope IFs historia:

Upprinnelsen till bysspojkarnas bollsparkeri var på en gräsplätt vid Opeån, men boll-uslingen åkte titt som tätt ned i ån och därför drog sig fotbollsintresserade till Torvalla, till Fjöshägna på Wiks ovanför blivande Furuparken. På Fjöshägna var det att undvika alla tuvorna och framför allt stubbarna, för eljest gjorde det säkert mycket ont att missa bollen. En del äldre tyckte att det var stolligt. Tänka sig så onyttigt att kuta efter en boll.

Nej, då hade man litet större förståelse om de unga ägnade sig åt skidåkning, som ju blev den idrott som föreningen huvudsakligen ägnade sig åt under hela 20-talet, allt från 1922 då klubben alltså startade och det med namnet Ope skidlöparklubb. Bildandet skedde förresten på Ope lantmannaskola, numera Ope gård där nu Opes ordförande Christer Persson residerar. Historien går igen kan man säga.

Klubbens skidåkare fick snabbt framgångar och särskilt i dåtidens populära Propagandan, stafetten för 10-mannalag runt Östersunds utkanter. Redan andra året, 1923, var Ope tvåa i den tävlingen. Och flera framgångar följde och man skydde inga strapatser. Till en tävling i Oviken skidade ett gäng på fem man hela vägen från Ope, hade sedan krafter att tävla. Därefter prisutdelning där Olle Wikström fick pris som tvåa och så dans på kvällen varefter de fem tog på sig skidorna och åkte hem till Ope. En verkligt utnyttjad söndag måste man säga.

Julius, Julle som blev handlare i Ope, och hans äldre bror Per, ägare till fyllda Brunflobussar på 40-talet, tillhörde säkert de bättre skidåkarna i distriktet och Julle vann tre gånger Brunfloviken runt, klubbens egen tävling, som gick kvällstid. Månntro i månens sken eller vad kan man ju fråga sig.

Opes mest meriterade skidåkare blev i alla fall Erik Svensson från Optand, som i början av 50-talet vann DM flera gånger, vilket ju var ärorikt på den tiden. 1954 var Ope med i SM-stafetten i Lycksell och var inte långt från medalj. 1 minut och 8 sekunder skilde. 1956 och 1958 vann Ope Propagandan och då fanns i laget en del förvärv från F4, likaså svenske stafettmästaren Herman Pettersson och Tage Persson, vilken sistnämnde är med på den stjärnspäckade listan över segrare i Åsarnaspelen. I skicor SM-budkavle har också Ope meriter, 12:e plats redan 1925 och ett par ännu något finare placeringar 1954 och 1956, då Ulf Johansson, sedemera Hovsgård, var primus, och då man i skidorientering fick Erland Vemdal.

Ope hade skidsektion fram till 1988 och stod för en hel del bra i sitt ungdomsarbete, särskilt med tanke på att skidor knappast längre stod etta när det gällde att få mesta resurser. Gymnastiken fanns också på programmet i många år och i bandy dominerade Ope i länet under andra hälften av 60-talet och några år på 70-talet.

1970 var Ope tvåa i den ena nordliga div II-gruppen och 1971 fick man sin store lilla talang Tord Amré uttagen till juniorlandslaget. Tord kom sedan att riktigt blomma upp hos allsvenska Ljusdal.

När föreningen 1929 skiftade ordförande och 1933 ändrade namn till Ope idrottsförening blev det mera fotboll i verksamheten. Säkert mycket tack vare att Karl Tolonen i Torvalla, som varit ordförande från starten, efterträddes av skollärare C. A. Larsson. Denne var verkligen lidelsefull för fotboll och fick nästan hela sin familj att börja sparka boll, åtminstone sönerna, förutom nämnde Calle så var det Lasse och Bosse. Skollärare Larsson var också härförare när Ope 1930 skulle spela sin första träningsmatch borta mot Hackås, dit man kom per mjölkbil. Jovisst, utan att någon tidningsfotograf var framme och plåtade händelsen. Sedan mjölken körts in till sta´n vände lastbilen och plockade upp spelarna på flaket och väl framme i Hackås gjorde man fem mål samtidigt som hemmalaget gjorde 10.

Detta historiska Opelag bestod av målvakten Nisse Wik, backarna Gunnar Mellgren, Pelle Svenson, alltså Terneblad, halvorna Birger Johansson, Erik Persson - duktig även på skidor, Otto Ihrén och så kedjan Karl Erik Karlsson, Ottar Karlsson, han som jobbade på mjölkbilen, Algot Wikén, stockholmsgrabben Bosse Nilsson, John Elmgren och Olle Mattson. Utrustningen stod spelarna själva för, ett par fotbollsskor à 9 kr paret, vit byxa à 3 kr. Enhetliga tröjor var det inte tal om. Var och ens undertröja fick duga om man inte ville offra den vita helgdagsskjortan.

Opefotbollen åkte sedan på flera förluster, en förklaring kanske till att första seriematchen lät vänta på sig i fem år. När Opespelarna väl blivit varma i de nya röda tröjorna så lyckades man till och med ge IFK stryk med 5-4. Lokalpressen blev så chockad att den inte fick med resultatet i måndagsupplagan. Då var Ope med i Jämtlandsserien och i 10 år fram till jubileumsåret 1947 åkte man nästan jojo mellan denna serie och nästa högre som var Nordvästra Uppsvenskan. För bra för den ena och inte tillräckligt bra för den andra alltså.

Till sist - nu på 50-talet - då dräkten var vit tröja och blå byxa, bet man sig fast några säsonger i högre serien som från 1953 hette div III, men lyckades inte stabilisera sig. Så när Opes hjärntrust 1968 beslöt om en femårsplan för att börja satsa på allvar på fotboll var det många som tyckte att det här var högst på tiden. Opes kassakista hade svällt tack vare allt dansande i Furuparken och huvudkassören Anders Nyströms hårda nypor om kassan.

Satsningen fick ju avsedd verkan, ja med råge. Förvärven blev lyckade och särskilt 1970 då Ope fick Kay Wiestål som spelande tränare. En kille som jag kände från Umeå-tid. Jag tyckte att han var teknisk men en gnällspik en del gånger. Men efter hans år i Djurgården och som amerikanskt proffs, kom han nu hos Ope att bli den verkliga injektionen och då inte bara för laget, utan för hela föreningen som fick ett go som nästan inte var sant.

Det stora skördeåret blev ju 1972, då allt gick som i en dans, ja på Furuparken var det då 877 besökare i genomsnitt på 96 danser och i fotbollen tog Ope emot Manchester City på Hofvallen inför 5500 åskådare. Och framförallt gick Opes A-lag upp i div II (motsvarigheten till nuvarande superettan) efter att framförallt ha slagit Notviken med 3-0 i kvalet. Laget som gick upp var med Odd Lindberg, Janken och Ove Holm, Åke Sahlin, Göran Bengtsson, Tommy Ifrén, Lasse 'Hällarydarn' Carlsson, Bertil Danielsson, Torbjörn Svensson, Larsa Sjöding, Gunnar Danielsson, Janne Håkansson, alltså mest hemmaprodukter som på bara något år höjt sin klass avsevärt.

Stockholmstidningarna skrev om Ope IF som en av landets rikaste klubbar, som nu hade siktet på allsvenskan, och för mig som åter var i Jämtland och skrev inte minst om fotboll så var det härliga tider. Liksom säkert för Torvallenpubliken, som nu i tre år skulle få fröjdas åt att se div II-fotboll och sedan med ett par års avbrott i ytterligare fyra år fram till och med 1986. Och under tiden som ordentligt gastkramande tillställning den blötaste och mest dramatiska kvalmatch som tänkas kan. Den sent på hösten 1984 då Ope på Torvallen vann efter straffsparkar med 5-2 över Karlstad och därmed åter var i div II. Men allt har ju ett pris och fotboll av hög klass är inte bara glädje utan kostar också blod, svett och tårar samt framför allt pengar, ja massor.

Att Opes ledning efter 1986, sedan laget åkt ur tvåan, ändrade policy och beslöt att i fortsättningen satsa på egna förmågor var ett måste. Och förresten nog så välkommet och inspirerande för de egna plantorna från den nästan ständigt växande ungdomsverksamheten. Den som den verklige idealisten Rune Werne hade tagit tag i redan 1953 och lett i åtskilliga år som som idag omfattar 40 lag och har inte mindre än 120 ungdomsledare, de flesta också ideellt arbetande.

Och då inte bara för pojkar utan även för flickor, som ju mer och mer fått utrymme i föreningens verksamhet, alltifrån 1970 då det blev fritt fram för damfotbollen. Den har i Ope IF faktiskt överträffat herrfotbollen i så måtto att den erövrat något så fint som SM-silver. Efter att damerna redan 1976 nått SM-final och där klarat 1-1 borta - rena skrällen förstås - och besegrats med 0-4 hemma inför 1800 åskådare mot allsvenska Jitex.

I truppen var Ulla Nilsson, Irene Ersson, Rigmor Forss, Agneta Nord, Ingrid Landgren, Kerstin Sandberg, Ewa Jansson, Sylvia Lindström, Ingrid Amundsson, Monica Sillström, Anna Lena Axelsson, Maud Eriksson, Ingegerd Lundstedt. Den sistnämnda kom efter detta med i landslaget liksom Ulla Nilsson gjort något år tidigare. Opes damer, vinnare av det första dam-DM 1971, har också meriterat sig i seriespelet och under de senaste 25 åren varit antingen i div I eller div II.

Man måste imponeras över föreningens idrottsverksamhet genom åren, särskilt om man betänker att man samtidigt byggt upp två storslagna anläggningar, Furuparken och Torvallen. 'Furan', vars första del tillkom redan 1939 just till midsommarhelgen efter ett febrilt arbete av ett 25-tal medlemmar, har ju sedan dess liksom Torvallen förbättrats undan för undan. Ett resultat av förutseende och mycket idogt ideellt arbete av ledare och en massa medlemmar, som även ställt upp som funktionärer vare sig det gällt danser eller bingokvällar. Mångas insatser kunde framhållas, men även om man nämner två som föregått med gott exempel så tror jag inte man är fel ute. Alltså parhästarna Algot Wikén och Pelle Terneblad. Algot, ordförande i 33 år, och Pelle, som basat för 'Furan' i 46 år. Dé ni! I en amatörrevy hette det förresten på 40-talet: En Pelle 'Frans', han e nog mä mest på varenda gammaldans, han sel nog bera och jär nog huskut fin affära, säj, ere int´ huskut role!

Uppdaterad: 2017-02-09 19:49
Skribent: Ronald Sjödin

 ICA Odenhallen

 

   svea_140x140         

  

 

  Gym 24 

 

 Fotbollz.se

 

 

 svea_160x160

    

 

 

 

Intersport

 

 

huvsp

 

 jp_logo

 

 

Postadress:
Ope IF - Fotboll
Torvalla by, Furuparken
83192 Östersund

Kontakt:
Tel: 063-351 81, 063-351 62
Fax: 063-356 68
E-post: This is a mailto link